Idag vaknade vi till en kall morgon, -22 grader. Då var jag glad att jag inte skulle till jobbet och behöva stå och vänta på en buss som lika gärna kan vara försenad då det är så kallt. Istället så blev jag och Sara hämtade av Bengt och skjutsade till Afta Rehab. Han tog bilen till jobbet för att cykla i den kylan är ingen höjdare.

Sara skulle till sin sjukgymnast för att få fortsatt program för sitt ben. För 9 månader sen så dansade Sara på ett läger och ramlade ihop med svåra smärtor. Efter kontakt med lägersjuksköterskan, kirurg i telefon och besök till akuten i Enköping så konsterades att hon fått en muskelbristning bak på vänster lår. Läkaren på akuten sa att hon skulle bli bra på en vecka och att inget behövdes göras. I höstas då hon fortfarande inte var bra så tog vi kontakt med en sjukgymnast på Alfta rehab. Vi fick då veta att det där skulle ha behandlats på en gång och att hon nu troligen fått ärrvävnad på muskeln och kanske skulle få leva med ett ben som inte funkade att dansa, springa med och med ständig värk. Hon fick ett program att träna efter och som byggdes på efter tiden som gick. Jag beundrar Sara som tränade fast hon fick otrolig värk. Hon hade fortfarande svårt att sitta längre stunder vilket var svårt att styra i skolan.Strax före jul var hon så ledsen och med tanke på stundande gymnasieval lovade jag att vi skulle ta kontakt med en läkare och kräva att bli skickade vidare för så där kan hon inte ha det.
Vi tog kontakt med Alfta rehab igen för att få en bedömning att ta med oss till läkare. Sara fick en ny sjukgymnast då den gamla hade slutat. Denna sjukgymnast har en man som är specialist på idrottsskador coh frågade om hon fick diskutera fallet med honom. Om hon fick!!

Dagen efter så ringde hon och hon, hennes man och en överläkare hade diskuterat Sara och kommit fram till att:
* Saras ishiasmuskel var inflammerad och irriterad efter blödningen för 9 mån sen. Hon fick totalt träningsförbud under  en vecka och skulle äta voltaren.
*Sen med rätt träning och tålamod ska hon bli bra och kunna dansa mm igen.
* Sen måste muskelfibrerna som ligger huller om buller efter bristningen lära sig hur de ska ligga.

Idag fick hon en liten rörelse som vi ska hjälpa henne med som ska träna upp nerven, eller mjuka upp den igentligen. Men det får inte göra ont. Sen ska vi träffa henne ingen på onsdag.

Snacka om att Sara har varit glad denna vecka! Nu kan hon söka till Estestiska med dansinriktning och slipper ha ständig värk.

Jag fattar inte hur hon orkat få såna toppenbetyg med denna värk och oro och dessutom har hon ju nästan alltid ont i nacken. Nacken har hon träningsprogram för också.

Jag har verkligen lidit med henne och hade tagit över smärtan om jag kunnat. Hon var ju bara 15 år och jag var ju 42. Så med tanke på ålder mm så hade det varit bättre. Inte för att jag menar att jag är lastgammal så men jag vill tex inte dansa aktivt och så har ju jag fibromyalgi i alla fall med värk. Ni som är mammor förstår säkert hur jag tänker.

Ikväll så ska vi ha middag hemma hos oss. Saras kille Hilding har varit i Edsbyn idag och gjort gymnasieprov till idrottsgymnasiet och tittat på skolan mm med sina familj. Då passar det ju utmärkt att de äter hos oss då vi har chans att träffas. De bor utanför  Lidköping. Sara fick vara ledig från skolan idag för att kunna vara med hilding då han har tid.

Idag vaknade vi till en kall morgon, -22 grader. Då var jag glad att jag inte skulle till jobbet och behöva stå och vänta på en buss som lika gärna kan vara försenad då det är så kallt. Istället så blev jag och Sara hämtade av Bengt och skjutsade till Afta Rehab. Han tog bilen till jobbet för att cykla i den kylan är ingen höjdare.

Sara skulle till sin sjukgymnast för att få fortsatt program för sitt ben. För 9 månader sen så dansade Sara på ett läger och ramlade ihop med svåra smärtor. Efter kontakt med lägersjuksköterskan, kirurg i telefon och besök till akuten i Enköping så konsterades att hon fått en muskelbristning bak på vänster lår. Läkaren på akuten sa att hon skulle bli bra på en vecka och att inget behövdes göras. I höstas då hon fortfarande inte var bra så tog vi kontakt med en sjukgymnast på Alfta rehab. Vi fick då veta att det där skulle ha behandlats på en gång och att hon nu troligen fått ärrvävnad på muskeln och kanske skulle få leva med ett ben som inte funkade att dansa, springa med och med ständig värk. Hon fick ett program att träna efter och som byggdes på efter tiden som gick. Jag beundrar Sara som tränade fast hon fick otrolig värk. Hon hade fortfarande svårt att sitta längre stunder vilket var svårt att styra i skolan.Strax före jul var hon så ledsen och med tanke på stundande gymnasieval lovade jag att vi skulle ta kontakt med en läkare och kräva att bli skickade vidare för så där kan hon inte ha det.
Vi tog kontakt med Alfta rehab igen för att få en bedömning att ta med oss till läkare. Sara fick en ny sjukgymnast då den gamla hade slutat. Denna sjukgymnast har en man som är specialist på idrottsskador coh frågade om hon fick diskutera fallet med honom. Om hon fick!!

Dagen efter så ringde hon och hon, hennes man och en överläkare hade diskuterat Sara och kommit fram till att:
* Saras ishiasmuskel var inflammerad och irriterad efter blödningen för 9 mån sen. Hon fick totalt träningsförbud under  en vecka och skulle äta voltaren.
*Sen med rätt träning och tålamod ska hon bli bra och kunna dansa mm igen.
* Sen måste muskelfibrerna som ligger huller om buller efter bristningen lära sig hur de ska ligga.

Idag fick hon en liten rörelse som vi ska hjälpa henne med som ska träna upp nerven, eller mjuka upp den igentligen. Men det får inte göra ont. Sen ska vi träffa henne ingen på onsdag.

Snacka om att Sara har varit glad denna vecka! Nu kan hon söka till Estestiska med dansinriktning och slipper ha ständig värk.

Jag fattar inte hur hon orkat få såna toppenbetyg med denna värk och oro och dessutom har hon ju nästan alltid ont i nacken. Nacken har hon träningsprogram för också.

Jag har verkligen lidit med henne och hade tagit över smärtan om jag kunnat. Hon var ju bara 15 år och jag var ju 42. Så med tanke på ålder mm så hade det varit bättre. Inte för att jag menar att jag är lastgammal så men jag vill tex inte dansa aktivt och så har ju jag fibromyalgi i alla fall med värk. Ni som är mammor förstår säkert hur jag tänker.

Ikväll så ska vi ha middag hemma hos oss. Saras kille Hilding har varit i Edsbyn idag och gjort gymnasieprov till idrottsgymnasiet och tittat på skolan mm med sina familj. Då passar det ju utmärkt att de äter hos oss då vi har chans att träffas. De bor utanför  Lidköping. Sara fick vara ledig från skolan idag för att kunna vara med hilding då han har tid.